Shopping...

...för födelsedagen kom lite i skymundan...eftersom den där tröjan, liksom, ja den hängde där alldeles ensam, utan någon byxa till. För att inte tala om t-shirten, då, vad händer om någon annan köper den där billiga, med superläckert brösttryck på. Det är liksom lite ångest att se något så alldeles ensamt som en tröja på galge på ett klädställ, speciellt i en klädbutik. Jag har lite, nej jag ändrar mig, mycket svårt, att låta den hänga kvar där. Prova då? Den kanske är jätteful på ju, så då är det ju inget snack om saken, eller hur, då köper jag den inte. Med bestämda steg går jag och hänger tillbaka den. Isåfall. Om den är jätteful, alltså.

Om den inte är det då?
Suck.

Det finns liksom en själ i den. Jag ser tröjan med någon i den. (Jag). När du vänder dig bort för att titta mot utgången, så är det liksom som om den ropar, nej skriker, "ta mig med, ta mig med, jag har hängt här så lääääänge" och prislappen är som en boja, en sten som hänger från halsen på den. Vem vill ha det? Inte jag i varje fall. Så egentligen om jag köper den där tröjan så gör jag ju en god gärning, håll med om det. Och vem vill inte göra det. Snacka om civilkurage, att stå fast vid sitt beslut, fastän jag vet att om det blir officiellt i hushållet att tröjan fick följa med till kassan och ut genom entrén, så vidhåller jag mitt beslut. Självklart.

Faktum är att inte bara tröjan fick följa med. Hela familjen ville så jag sa ja, snäll som jag är. Byxan och t-shirten fick hänga på. Och det känns så bra! Att de liksom fick komma loss från sin boja och se världen tillsammans med mig. "Goodbye, suckers, here we go", liksom.
Och när jag kommer hem så ska jag visa dem var de får bo. En nästan-ny-garderob i lönn, urfin. Tillsammans med andra så de slipper hänga solo, det blir jättebra!

+ 1 födelsedagspresent...

"Tro aldring någonting förrän det blivit officiellt förnekat"
Claud Cockburn