För min del så tror jag att den andra halvan av sanningen tillhör kvinnorna, det vill säga, de funderar också över problematiken "...inte blir ett problem på jobbet" men prioriterar familjebildandet (barnaskaffandet) så mycket högre än vad papporna gör. Det är ju självklart en generalisering, att män inte gör det, men det som styr debatten i dag är ivarjefall att flertalet män prioriterar annat högre, till exempel arbete och ekonomi.
Varför är det så, kan jag då fråga?
Jenny skriver även "...när kvinnor bestämmer sig för att skaffa barn..."...???!!! Det är ett tydligt, språkligt uttryck, (freudiansk felsägning) som även får stå för hur vi kvinnor ibland (för det mesta i en sådan här debatt) förtrycker oss själva!
Kvinnor vet nämligen inte alltid sitt eget bästa. Det är just så det förhåller sig när det gäller en hållbar utveckling för kvinnors delaktighet på lika villkor i samhället.
Vi talar så mycket om att valfriheten är viktig när föräldraförsäkringen kommer på tal! Det är ett löjets skimmer över den debatten!
Jenny skriver "...för var, om inte i Sverige, har män alla möjligheter i världen att vara föräldralediga?...". Tänk efter..., har de det?
För det är oftast inte mannen som väljer att inte vara hemma, nej, det är kvinnan som bestämmer att han inte klarar av det! Han är nämligen inte betrodd av kvinnan att klara av en sådan subtil och intrikat uppgift!
Den man som kvinnan väljer att skaffa barn med, är inte betrodd att klara av att ta hand om det gemensamma barnet, byta blöjor och trösta när det är ledset! Kvinnan idiotförklarar männen på detta plan! Dessvärre finner sig mannen i den situationen. Det blir i det här läget en omvänd diskriminering, som ju kan liknas vid den som kvinnor fått stå ut med under lång tid! Men eftersom det är en ny diskrimineringsvinkel, mannen är den utsatta, vilket ju inte är traditionellt vanligt, så anses det inte vara hutlöst! Vilket det ju är, eftersom det är kontraproduktivt för kvinnans utveckling mot en jämställd plats i samhället!
Det handlar om kompetens-släp, handlingskraft och framförallt en naturlig fördelning av det som är gemensamt, nämligen familjebildandet! Där ska vi självklart ta lika ansvar, för det som ingår däri. Det som borde vara så självklart, har blivit en fånig diskussion om vem som ska göra vad. Det är ju så enkelt och plättlätt!
Jag vet, för jag har hört det, att kvinnan gärna vill vara den som är hemma när hon själv vill, det vill säga, när barnen är små" och mannen inte är betrodd". Men när barnen är större, och kvinnan upptäcker konsekvensen av att inte ha en plats i samhället/arbetsplatsen, i samhället i stort. Då är hon förbannad och frustrerad, för att inte mannen tar sitt ansvar! Ska hon behöva städa, slita, tvätta, ta hand om barnen, laga mat, när mannen lika väl kan göra det! Då är hon helt plötsligt less! Mannen gör ju såsom han alltid har trott varit rätt, nämligen det som kvinnan har ålagt honom att göra.
Det går inte för kvinnan att både ha kakan och äta den!
Att männen alltså väljer att inte vara hemma trots den individualiserade föräldraförsäkring som faktiskt är ett faktum idag - halva ledigheten är faktiskt lagstadgat vikt åt varje förälder - är att mamman så gott som tar för givet att pappan ska avstå dessa dagar till henne så att hon kan vara hemma dubbelt så lång tid. Det blir därför i själva verket en pådyvlad tvångsrealitet för mannen att inte stanna hemma med barn. Detta skeende kan endast kvinnan själv ändra på då ju inget förändras om inte en negativ handling bryts. Det är det trendbrottet som måste synliggöras och få en självklar plats i kampen för allas våra rättigheter!
Kvoterad föräldraledighet och en framtid med lika möjligheter för alla!
3 kommentarer:
Intressant vinkling på Norbergs krönika!
Jag då? Jag har varit gift i några år och min älskade hustru vill absolut ha barn. Jag är fullkomligt ointresserad men inser naturligtvis att det snarast är jag som är onormal. Jag har skjutit på barnalstrandet för att jag vill säkerställa att vi har en ekonomisk situation som tillåter inhyrd hjälp för att täcka upp den barnpassning, vabbning, dagishämtning etc som jag är rätt så säker på att jag inte vill pyssla med. Alls!
Helt separerad föräldraförsäkring skulle för min del innebära att jag måste allvarligt fundera på att helt blankt säga nej till barn. Det skulle väl knappast gynna min hustrus rätt till både barn och karriär?
Svar till anonym från Carpe diem: Det finns många som idag väljer bort barnafödandet och den typ av familjebildande, vilket jag är helt övertygad om inte alls har att göra med en så fjuttig sak som halva (lika mycket) ansvaret var. Istället har det med att göra att både man och kvinna då väljer att göra karriär och leva ett annat liv än det du gör tillsammans med barn. Mer materiellt.
Jag blir hoppfull när jag läser att fler tycker att föräldra-försäkringen just är en föräldraförsäkring och inte en försörjning en tid, som man disponerar. Man kan inte överlåta att vara pappa till mamman! Självklart ska alla barn ha rätt att vara hemma med båda sina föräldrar - lika lång tid. Iaf den tiden som föräldraförsäkringen används. Sen kan alla göra vad de vill med sina liv!
Till anonym:
Självklart ska du välja bort att vara pappa. Du vill ju leja bort din föräldraledihet, barnpassning, dagishämtning och vabbning. Varför ska du skaffa barn? För att någon annan vill? I hur många andra livsavgörande val låter du andra bestämma?
Skicka en kommentar