Om han visste hur rätt han har. Det vet han förmodligen efter att ha genomgått 9 års seglats på de öppna haven med, säkerligen, ett stort antal hamnangörelser i främmande länder.
Det skänker honom en fördel och en självklar rättighet att uttala sig om den moral som det lutherska folket tyr sig till. Vi försöker alla på vårt eget sätt, förhoppningsvis framgångsrikt, att inse fakta och vända det till den positiva motsatsen.
Livet är inte att arbeta och bli stressad. Det finns så otroligt mycket annat att fylla dagarna med. Ibland bara att vara. Det kan ibland vara de skönaste dagarna av dem alla.
Jag säger bara det, läs artikeln, och ta till dig tankarna som du själv vill.
För övrigt så var jag och skänkte ro till själen igår, på mitt sätt. Jag har väl snart cyklat en bra bit runt jorden på en spinningcykel. Till musik. Både tuff och harmonisk. Gemensamt för alla turer är att de alltid avslutas med lugn, fridull, ljudklang då du stretchar hela din kropp och känner hur syret åter pumpas ut i blodet, medan detsamma fyller dina utarbetade kroppsdelar ända ut i tå- och fingerspetsar. En helt underbar känsla.
Tack Friskis och Svettis för att ni finns med bra cykelledare!
Direkt därefter så ser jag på fotbollsmatch som C spelar. Även om de var bäst och mest värda en vinst så gick inte bollen dit de ville. De hade ren och skär otur faktiskt! Dagens sanning.
En adrenalinstinn son sparkar gruset i en rejäl fotsving upp åt vänster! F-b också! J-a skit! tror jag att han tänker. Förresten. Jag vet, att han tänker det.
Okey. Mot nya mål. Fotbollsmatch idag igen med laget som är året äldre än han själv. Debut. Jag hoppas innerligt att det går bra både för laget och särskilt för honom såklart. Blod är ju som bekant tjockare än vatten.
Good Luck, sweatheart!
samt
...så inser jag att dottern börjar komma upp i ålder där de vill bestämma själva, helst. Men inte får det, ska tilläggas.
Igår, efter biofilmens slut skulle hon komma hem på en gång, utan omvägar...
Kl.21 ringer telefonen.
L: "Mamma, jag och mina kompisar går en sväng nerförbi genom hamnen också (beckmörkt ute och fredagkväll, stora adrenalinskjutsen påbörjas).
Jag: "Icke sa nicke. Du ska komma hem på en gång. Precis som vi bestämde. (Under tiden försöker jag simultantolka vad den andra hälften säger, bredvid mig i bilen. Jag intalar mig, att, ja, jag kan göra två saker samtidigt....)
L: "Jamen...é du arg...?! Vi är ju på väg hem nu...vi är vid stationen. Vi ska bara hämta cyklarna..."
Jag: "Bra. Då kommer du med en gång, då, eller hur?!"
L: "Ja."
När hon kommer hem så berättar hon att de andra kompisarna velat att hon skulle ljuga (!). Att hon skulle säga att hon var hemma hos en kompis och tittade på video. Direkt efter en biofilm. Jo, tjena. Det hade jag självklart gått på...näe, det var ett dåligt ljug.
Men L säger att om hon skulle ha ljugit hade hon bara fått dåligt samvete. Vilket jag glädjer mig åt. Hon tänker, flickungen, tänker jag. Jag känner en lättnadens och glädjens suck spira i min själ, över att hon berättar det. Det gör att hon växer för mig. Hon är duktig och jag kommer i fortsättningen att ha fortsatt starkt förtroende för henne och det hon gör. Vilket också gör att hon så småningom kommer att få en större frihet, om än begränsad naturligtvis, väl anpassad till hennes nyligen tonåriga kropp.
Det för mig in på Stureplansprofilen, som det skrivits mycket om i tidningarna. I gårdagens Expressen gjordes det en hemma-hos-intervju med honom.
Tja, vad ska jag säga. Han säger: "Jag säger "hora" ibland utan att mena något illa".
Jag säger: " Jag ska skjuta dig din djävel och kapa kuken av dig först, utan bedövning. Och så ska jag skratta åt dig medan du lider och pinas och du önskar dig någon annanstans".
Fast du, komihåg, Jag menar inget illa.
Andra svenska bloggar om: Postindustrialism, arbete, frihet, tonåringar, våldtäkter, stureplansprofilen, sexförnedring, Friskis och Svettis, fotboll
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar