Sömnlösa själar mår sämre än de som klarar av att passera "vargtimmen" mellan tre och fem på natten. Orsaken läggs på att de drabbade kompromissar bort sömnen till förmån för andra göromål. Andra göromål, läs internet? bloggande? Jag bara undrar sådär lite vid sidan av...eftersom jag själv är en nyfödd bloggare så märker jag ju att det tar tid i anspråk.
Enligt artikeln i DN är många patienter i tonåren. Kan det bero på att deras föräldrar är stressade? "Varför är det alltid så bråttom? Jo, för att annars så hinner vi inte...!".
Psykosomatiskt. Det smittar på något sätt. Kanske skulle stress lida under smittskyddslagen...
Tid är ju egentligen det enda vi har gott om tills den dagen vi dör...varför måste det alltid hända något exceptionellt och sensationellt? Är det det som gör vardagen värd att leva? För min del så har jag idag allvarligt påtalat för mina barn att jag just idag så, ja, är jag uppriktigt osocial eftersom jag vill ägna mig åt min blogg. Det är inget viktigt men det ger mig en viss tillfredsställelse att få tid att luska ut hur det fungerar. Det är skönt att ibland bara få ha tid till att göra precis det jag har lust med! Det är inte ofta men stunderna är guld värda! Jag tror också att det smittar av sig på mina barn när de får se att det går att bara ägna sig åt det egna intresset ibland.
Andra stunder som är guld värda för mig är när jag åker inlines, springer, cycling, läser den där deckaren och snart får veta vem mördaren är...guldstunderna är många, det gäller bara att hinna avnjuta dem alla...Självklart är det största guldet att få tillbringa tid med L & C, men inte alltid. De behöver ju också tid för sig själva, gudskelov! Hur skulle det annars bli? Separationsångest vid toalettbesök?
På semestern är det naturligtvis inga svårigheter i relation till hur det är under arbetstid. Då är det ju stor konkurrens om minutrarna. Då blir det ännu viktigare med tomrumstid. De där stunderna när det är tyst och lugnt och inget kommersiellt brus skakar om dig.
Om just det där skriver Bodil Jönsson i sin bok "Guld" på Brombergs förlag. Läs den, lite då och då.
" - Nu missade vi tåget...!
- Sköööönt!"
Ur "Guld"
Enligt artikeln i DN är många patienter i tonåren. Kan det bero på att deras föräldrar är stressade? "Varför är det alltid så bråttom? Jo, för att annars så hinner vi inte...!".
Psykosomatiskt. Det smittar på något sätt. Kanske skulle stress lida under smittskyddslagen...
Tid är ju egentligen det enda vi har gott om tills den dagen vi dör...varför måste det alltid hända något exceptionellt och sensationellt? Är det det som gör vardagen värd att leva? För min del så har jag idag allvarligt påtalat för mina barn att jag just idag så, ja, är jag uppriktigt osocial eftersom jag vill ägna mig åt min blogg. Det är inget viktigt men det ger mig en viss tillfredsställelse att få tid att luska ut hur det fungerar. Det är skönt att ibland bara få ha tid till att göra precis det jag har lust med! Det är inte ofta men stunderna är guld värda! Jag tror också att det smittar av sig på mina barn när de får se att det går att bara ägna sig åt det egna intresset ibland.
Andra stunder som är guld värda för mig är när jag åker inlines, springer, cycling, läser den där deckaren och snart får veta vem mördaren är...guldstunderna är många, det gäller bara att hinna avnjuta dem alla...Självklart är det största guldet att få tillbringa tid med L & C, men inte alltid. De behöver ju också tid för sig själva, gudskelov! Hur skulle det annars bli? Separationsångest vid toalettbesök?
På semestern är det naturligtvis inga svårigheter i relation till hur det är under arbetstid. Då är det ju stor konkurrens om minutrarna. Då blir det ännu viktigare med tomrumstid. De där stunderna när det är tyst och lugnt och inget kommersiellt brus skakar om dig.
Om just det där skriver Bodil Jönsson i sin bok "Guld" på Brombergs förlag. Läs den, lite då och då.
" - Nu missade vi tåget...!
- Sköööönt!"
Ur "Guld"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar